Sjarlatan er eit nedsetjande uttrykk om ein svindlar, juksemakar eller skrythals.[1] Ein sjarlatan søkjer å lura andre gjennom å gje seg sjølv, sitt arbeid, sin eigedom og så vidare høgare verdi enn dei eigenleg har.

Pietro Longhi: Il ciarlatano, 1757

Etymologar meiner å kunna spora ordet tilbake til eit italiensk startpunkt. Det vert då hevda å vera ein samandraging av italiensk ciarlare, å «skravla»; eller frå cerretano, det vil seia ein person frå Cerreto, ein landsby i området Umbria som var kjent for sine bløffmakarar.[2]

Ordet kjem til norsk frå fransk charlatan,[3] som vart brukt om seljarar av medisinar som gjerne kunne kunngjera nærværet sitt med musikk og eit lite friluftsunderhaldningsopptrinn. Den mest kjende av dei parisiske sjarlatanane var Tabarin (eigenleg Anthoine Girard, ca. 1584–1633), som sette opp scenen sin på Place Dauphine der i byen i 1618, og viste commedia dell'arte-inspirerte sketsjar og farsar, som i si tid inspirerte Molière. Ordet kan òg sporast til spansk; charlatán, ein uvitug ordrik pratmakar.

Kjelder endre

  1. «sjarlatan» i Nynorskordboka.
  2. Charlatan. Dictionary.com
  3. Burke, Peter (1994). Popular Culture in Early Modern Europe. London: Ashgate Publishing. ISBN 1-85928-102-8

Bakgrunnsstoff endre